Inte sovit på två år!
Igår kom jag på att jag inte har sovit en hel natt på snart två år.
Från och med april 2008 hade jag så ont när jag väntade Albin att jag hade väldiga problem att ligga och sova. Sen när han väl kom ut var han ju inte direkt ett barn som sov hela nätter och har väl aldrig gjort.
Blev sedan gravid med Alex när Albin var nästan sex månader. Som att det inte räckte med att vara småbarnsförälder, nu var jag gravid också.
Nu är jag tvåbarnsmamma till två pojkar som tycker om att vakna på nätterna, vilket leder till att jag oftast är vaken mer än vad jag sover på natten.
Det är ju kanske inte så konstigt att man känner sig som ett vrak ibland och bara inte orkar mer, men då är det bara och bita ihop, för jag har världens finaste små söner som jag måste vara stark för. Dom är beroende av mig 24 timmar om dygnet. Albin och Alex är det bästa som hänt mig, men ibland måste jag bara få tycka att allt är lite jobbigt.
Är det fel?
Lilla gumman, vad berörd jag blev när jag läste det där. Jag har inte någon som helst aning om hur det är att vara varken gravid eller mamma, men jag kan bara tänka mig omställningen och kraven som ställs på en. Det jag vet är att jag beundrar alla som klarar av att vara småbarnsföräldrar, speciellt när man dessutom får knoddarna så nära inpå. Visst att det kanske tas igen sedan när barnen är stora och du får ta igen dig till sist, men vägen dit är bra jävla lång ibland. Självklart får du tycka det är jobbigt, du får skrika, gapa, gråta och lägga dig ned och ge upp ibland också. För det måste man få göra för att kunna resa sig och orka med resten. Och man får gnälla och be om hjälp också, för man kan inte orka allt i hela världen hela tiden. Men du är starkare än vad du tror, så det så! Kramkram
Klart du får tycka det är jobbigt Della! Inser att vi är rätt bortskämda som har fått sova nästan varje natt i ett år nu. Du är så stark! Va snygg bloggen har blivit!
